"säg som det är otrohet varar längst"
Nej men goddag! Det var ju inte igår..
Tänkte bara kika in och berätta att jag lever, det händer inte så mycket i lilla landet lagom här inte.
Jag jobbar, går i skolan, eller, jag går dit, vi dricker kaffe, pratar skit, får ledigt från varenda lektion i princip eftersom alla lärare är borta, eller så är det bokprat å opponeringar hit och dit, min vecka var underbar, förra alltså.
Jag är så glad i mina tjejer i klassen, herregud vilka fantastiska människor!
Jennifer, Becca, SandraP, Ange, Amanda, Emma, Frida <3 Ni är så bra! Det är ni som gör att skolan är bra.
Vad händer i veckan då tro? Skola, jobba, Elias ska döpas, jag ska döpas, HAHA! Detta kommer bli så roligt. Återkommer med info när jag själv vet någonting, och nej jag har inte gått och blivit plötsligt troende, det är för goda ändamål och det bästa jag kommer ha gjort i mitt liv..
Imorgon ska jag jobba på hamburgefabriken igen, som jag gjort dom senaste dagarna, men jag trivs. Jag har ju alla bra på ett och samma ställe liksom, vad finns det att ogilla? Att tiden går så sakta kanske.
Angående rubriken så är det säkert någon som kommer klura, undra och fundera på vad jag menar.. Jag låter det vara osagt helt enkelt.
Inte för att jag förespråkar otrohet eller något, absolut inte!
Haha, jag kan inte hålla mig, jag lyssnade på Maskinen - Pengar i skrivande stund, och så sa dom så och då tyckte jag det lät bra.
Och anledningen till att jag skriver en lördagkväll klockan elva är att jag har blivit en jävla torrboll.
Satt hemma ikväll och tittade på körslaget i min ensamhet, la ner alla planer på fester hit och dit och stannade hemma för att jag ska kunna köra bil till jobbet imorgon för att jag har blivit för lat för att gå till bussen eller låta någon skjutsa mig. Jag mår som bäst när jag kör bil ensam, i min egen takt, i mina egna tankar, med mina pensionärslåtar på P2.. Livet är fantastiskt.
Jag har slutat grubbla nu också, eller det kommer jag alltid göra, men inte i samma utsträckning som förr.
Det får vara som det är helt enkelt, men klart det hade varit bättre om det hade varit en smula annorlunda. Men jag får leva med det helt enkelt.
Den där blicken som gör mig helt galen är ett minne blott som det ser ut, vad kan jag göra åt saken? ingenting..
Men det löser sig, det gör det alltid.
Nu blev det lite buttert här, det ska det inte vara. Jag ska titta på något program jag missat i veckan på datorn nu och sen sova, Imorgon är det jobb som gäller somsagt.
Vi hörs när vi hörs!
På återseende
/L.
En somrig bild från våran lilla promenad häromdagen, vi ignongerar mitt jättejättejätte stora huvud och tre meter långa panna, jag kör bara! 
Min fina skylt som jag fick av Mamma som hon satt upp på lilla bilen när jag fick körkort, BÄSTA SKYLTEN! Haha!
