.. Så löd min facebookstatus i onsdags,
och det är precis så jag känner.

Jag har på senare tid grävt ner mig i någon bubbla, där jag bara får vara mig själv.
Jag har tillåtit mig att vara ledsen, visa det för dom som jag vet bryr sig, jag har lärt mig att säga nej, och faktiskt insett att man inte alltid kan vara glad och alldeles fantastisk gentemot människor, när man innerst inne bara vill lägga sig och sova, och aldrig mer vakna.

När jag ser ett ljus i livet, så slås jag lika snabbt av de saker som inte är nå bra, och där står jag tillbaka på ruta ett, och gräver ner mig igen.

Hur länge ska det vara såhär? Är frågan jag ställt mig ofta, ibland flera gånger om dagen.

Och det jag ju mer tänker på det, är att fan, jag klarar det här, det kommer lösa sig.
Och dom planer jag har för framtiden gör det bara ännu mer spännande att blicka framåt i livet.
Allt är inte guld och gröna skogar jämt, men vad vore livet utan motgångar?

Jag har bestämt mig,
jag ska börja om.
Den jag en gång varit, kommer inte tillbaka.

Det är nu livet börjar, nu kör vi.